Snigelfart

Det känns som allt tar så lång tid och att det går i snigelfart mot att bli bättre.

Jag mår bättre än när jag blev utmattad. Men jag är fortfarande inte återställd. Allt tar så mycket energi och jag blir trött av allt jag gör. Innan hade jag något att göra från morgon till kväll och körde på utan paus. Vilket antagligen gjorde mig sjuk. Men jag saknar dom tiderna. När jag jobbade, red, sprang och gick promenader med Bruno.

Nu orkar jag iallafall gå promenader. Springa orkar jag knappt en km, men kanske det skulle gå om jag pressade mig lite. Men jag har ingen kondition kvar och det gör att jag tröttnar direkt, jag vill vara lika fit som innan och Springa 20 km på 2 timmar men allt det är borta efter att ha varit på sjukhuset så mycket de senaste två åren.

Något som inte har blivit bättre är självmordstankarna och självskadetankarna, ångesten är fortfarande hög den också. Jag har dock blivit lite bättre på att stå emot mina impulser. Jag har ju min krislista även om den känns meningslös när det är som värst. Men jag försöker verkligen att använda den för att avleda tankarna, om så bara för stunden. Jag tar även vid behovs medicin när det behövs, nu har jag fått en ny som faktiskt hjälper ganska bra.

Men jag vill ju att det ska vara bra NU! Så jag kan åka tillbaka till Tyskland och bygga upp ett liv igen.

Jag vet inte hur länge till jag kommer orka med den här ångesten… Min sociala fobi blir bara värre ju mer tiden går. Jag har sån ångest bara av att gå ut med hunden själv.

Jag saknar min terapeut på behandlingshemmet. Med henne kände jag mig trygg relativt snabbt och hon har hjälpt mig så otroligt mycket även om vi inte kom hela vägen fram. Jag har lärt mig en hel del DBT SS, men har fortfarande svårt att omsätta det i verkligheten.

Nu har jag en arbetsterapeut som jag går till varannan torsdag och en psykolog som jag går till varannan torsdag. Jag har inte byggt upp någon trygghet med dom ännu. Även om jag verkligen försöker. Igår var jag hos arbetsterapeuten och jag fick inte fram ett ord. Jag ville säga något men jag kunde bara inte prata för det låste sig totalt. Jag hade extremt mycket tankar som for omkring i huvudet.

Boendestödet var också här för första gången igår. Jag känner bara att jag inte vill ha det. Fler nya människor, jag orkar bara inte med det.

Jag har tappat viljan nu känns det som. Jag vill inte mer, det fungerar ju endå inte och på något sätt kan jag inte ta emot hjälpen jag får. Varför vet jag inte, det bara går inte.

Jag är också rädd för det mesta, jag vill helst inte lämna huset. Jag får sån ångest innan jag ska göra något. När jag går ut med Bruno själv fungerar det ju bra när jag väl gör det, vi brukar inte möts så många när vi går, så jag fattar inte varför jag ens har sån ångest innan jag går ut.

Jag önskar att allt var lite lättare och gick lite fortare… Jag vill inte kämpa mer, jag vill bara att allt ska fungera.

Följ mig gärna på Instagram – @ett.liv.vart.att.leva