Livet blir inte alltid som planerat

Det här inlägget blir väldigt personligt och ganska jobbigt att skriva. Men jag har ju valt att ha er med på min resa och då kommer även sådana här mindre roliga inlägg. Ni som är känsliga kan sluta läsa här.

Igår tänkte jag ta livet av mig, jag har länge haft en plan, förra veckan satte jag en dag, den dagen var igår. Jag var redo att ta slut på livet en gång för alla, äntligen få ro i själen.

Men när dagen kom så tänkte jag att jag kanske ändå ska fortsätta kämpa lite till, så innan jag skulle ångra mig igen, så tog jag några tabletter för att kunna sova resten av dagen och natten för att inte kunna skada mig själv. Jag visste ju att dosen inte var dödlig, men jag skrev till mamma vad jag tagit och att jag vill sova.

Mamma ringde dock efter ambulansen ändå och jag vaknade upp på MAVA… De ville att jag skulle till psyk, det ville inte jag så när vi kom ut sprang jag iväg… Sen visste jag inte vad jag skulle göra så jag gick och köpte en dricka och gick sedan och gungade… Såklart jag gick och gungade, vad annars är bättre när man mår dåligt liksom! Så kom två ordningsvakter, jag fick panik och sprang, de sprang efter, dom har bättre kondition än mig kan man säga… Den ena höll fast mig lite lätt med armen över mina axlar den andra ringde polisen. Polisen inkallades då läkaren skrivit vårdintyg. Alltså att jag skulle in på tvångsvård (LPT).

Polisen kom ganska snabbt och då hade jag satt mig ner. Dom kom mot mig sen vet jag inte riktigt vad som hände men plötsligt låg dom på mig och drog mina armar bakåt och satte handfängsel på mig… Jag kanske sprattlade till lite, men jag gjorde inget större motstånd, tänkte att det kanske skulle gå lite lugnare till då, men nej så var det inte… fyra mot en som vanligt, rakt på mig som om jag vore stor och farlig… Det är fruktansvärt och då gick det ändå relativt lugnt till denna gång!

Sedan blev jag körd till PIVA, så nu är jag här. Där, där jag inte ska vara men ändå hamnar. Men jag antar att det är vad soc vill, ibland undrar jag om dom helst vill se mig död? Men jag lever och jag är på en trygg plats iallafall…

Jag skrev detta innan idag… Innan jag blev bältad i 1,5 timme och fick injektion. Det här är inte en trygg plats, en trygg plats existerar inte på denna jord. Men jag försöker ändå kämpa vidare, just nu vet jag inte ens varför, men jag gör det ändå!

Ni som kämpar, fortsätt kämpa!

Följ mig gärna på Instagram – @ett.liv.vart.att.leva



2 svar till “Livet blir inte alltid som planerat”

  1. Emelie skriver:

    Fina fina du, jag blir så tagen av sin styrka att dela med dig av allt!
    Jag önskar verkligen att man kunde knäppa med fingrarna och allt kändes bra.
    Livet är hårt som det är, sen ska man behöva dras med diagnoser och trauman, piss är vad det är.

  2. A skriver:

    Jag hoppas innerligt att du får må bättre snart.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.